Sven-Harrys Konst- och Bostadsstiftelse

Ayan Farah tilldelas stipendiet från Byggmästare Sven-Harrys Konst- och bostadsstiftelse för ett undersökande förhållningssätt till måleriet i ett utvidgat fält, vilket mynnar ut i ett gränsland där det abstrakta måleriet flätas samman med den textila konsten. Ayan Farahs måleriska alster bedårar och förundrar på samma gång; i de underliggande alkemiska processerna från vilka verken delvis härleder sina egenskaper från och i reaktion med de geografiska och naturliga förhållandena på en viss plats. Genom det textila återbruk som utgör ett ständigt nav inbegrips i framställningarna en poesi om förflyttningar mellan tid och rum. Det är finstämt och lågmält och står i inspirerande kontrast till den strömning i konsten som premierar det som är störst, ”högljuddast” och formmässigt bombastiskt.

Petra Gipp tilldelas stipendiet från Byggmästare Sven-Harrys Konst- och bostadsstiftelse för hennes konsekventa sätt att arbeta i gränslandet mellan arkitektur och skulptur. Processen är fundamental i Gipps arbete. Varje projekt utgår från en grundidé, undersökt och utarbetad i gjutna gipsmodeller, som i sig har stort egenvärde. Här avvägs och balanseras rumsliga antonymer: det positiva och det negativa, tyngd, lätthet, massa och mellanrum. Grundidén får därefter genomsyra utformningen i projektets alla led ned till detaljnivå och materialval. Känslighet gentemot platsen och ljushantering är centrala aspekter. Gipps metod, som utforskar rumslighet, proportion och material, står i bjärt kontrast till representationer av arkitektur som reproducerbar – och kopierbar - bild och yta. Processen resulterar i byggnader som är både särpräglade och situationsspecifika.

I en rad poetiska verk placerar konstnärsduon Lundahl & Seitl betraktaren i centrum. Med hjälp av visuella teknologier som ännu inte funnit sin givna plats på konstens institutioner utvecklar de helt nya konstnärliga uttryck och annorlunda former av berättande. Deras skapelser undersöker vår perceptions gränser och tycks tänja på själva varseblivningsapparaten. Nya teknologier skapar inte bara nya sätt att distribuera konstverk utan förändrar också själva idén om vad ett konstverk kan vara. Lundahl & Seitl öppnar i sina verk dörren till ändlösa virtuella världar. Som få andra ger de oss en föraning om helt nya konstformer som slår broar mellan konstarterna och får våra sinnen att samspela på nya vis. Deras verk har presenterats på museer, gallerier och teatrar men tycks inte höra hemma på våra traditionella scener. Deras verk tillhör framtiden.

Mårten Lange hjälper vår blick att se. I svartvitt kan vi, genom Langes böcker, bilder och utställningar, möta markens vardaglighet, det urbanas söndriga spår eller några duvors blick och dräkt - och allt blir till visuell poesi. Mårten Langes fotografier är stillsamma betraktelser av världen, mycket känsligt skådade och hantverksmässigt briljanta.

Motivering:

"Bea Szenfelds kreationer befinner sig i gränslandet mellan konst och mode, mellan skulptur och funktionalitet. Hennes innovativa plagg – där papper klippts, vikts och sammanfogats – vittnar vackert och egensinnigt om handens intelligens och om kärleken till hantverket." - Elsebeth Welander-Berggren, Museichef

Bea Szenfeld ingår i utställningen "Couturens hemligheter" som öppnar den 26 januari på Sven-Harrys konstmuseum.

Skrivet i media:
Habit - "Tanken på att ha kommersiellt modemärke lockar inte ett dugg"
Elle - "Bea Szenfeld tilldelas stipendium - och är en del av ny couture-utställning" 

Mia E Göransson är en av Nordens mest uppmärksammade keramiker. Tidigare har hon inspirerats av naturen och människans förhållande till denna. Detta resulterade i avgjutningar i porslin av kvistar, blad, knoppar och stenar.

Idag är Mia E Göransson mer inriktad på miljön omkring oss. Hon påverkas mycket av det som skaver, tränger på och ter sig onaturligt i naturen. Hennes uttryck är idag mer surrealistiskt än tidigare och hon använder sig i större utsträckning av färger.

Ofta använder hon sig av det sköra materialet benporslin som hon lärt sig att bemästra, och har utvecklat ett eget unikt formspråk. 

Lars Englund tilldelas Sven-Harrys konstpris för ett mångårigt och konsekvent konstnärskap som utforskat geometrins yttersta gränser och tillämpat dessa utforskningar med hjälp av material som varit nya och oprövade i konstnärliga sammanhang. I hans händer har själva begreppet skulptur kommit att utvidgas.

Tillverkningsmetoderna har valts vid sidan av gängse konstnärliga metoder. Verksamhetens grund har varit arbetet med ett plastiskt språk som är bärare av sin egen förnyelse, självbärande och självgenererande strukturer som egentligen inte vet av några gränser för sin utsträckning i rummet.

Ett sätt att förstå och följa processen är att gå till det rika skissmaterial Lars Englund samlat på sig under mer än ett halvt sekels arbete med, en i grunden, enhetlig problematik. Oavsett var dessa teckningar landar är de utryck för en nyfikenhet och en uppfinningsförmåga vars paradoxala rikedom består i de snäva gränser som frivilligt utstakats.

Marja-leena Sillanpää formulerar sig med samma exakta förströddhet i både ord och bild. Förundrad dras man in i hennes ordbildvärldar och inser att det är i det förbisedda man ser livet. Hennes iakttagelser av vad som sker med oss medan vi lever sträcker sig från det banala till det sublima. Den allvarliga bakgrunden till allt hon ser är det oundvikliga slutet. Ordet död med alla dess sammansättningar förekommer ofta i hennes böcker, som kan läsas och begrundas som en slags tröstens katekeser: ”Skeppet sjunker. Dödsskrän tycks ljuda. Från alla håll. På däck kämpar alla. En strid. Om en plats. I för få livbåtar.”



Marja-leena Sillanpää fann en vän i Elis Eriksson som skrev en bok om en gråtande kvinna han sett på stan, som intog hans hjärta utan att han visste varför hon grät. Marja-leena skrev en hyllning till Elis, en text hon kallade ”Tårar”, som handlar om hur det är att våga visa och tala om känslor.



Bakom orden och teckningarna finns alltid tomheten: ”Om du inte trycker. Så trycker någon annan ner dig. Det är det som knakar. I våra skor.” Nu står skorna där, i solitt järn men tomma, precis som de för länge sedan utgångna pipetorna i lika solitt järn. Att så gediget gestalta tomheten kan vara en besvärjelse av den. ”Vi kan stå emot. En bomb. Som smäller helt nära. – Men vissa stunder kan vi inte stå. Emot. Något alls.”



Sillanpää beskriver mentala orter där det är lätt att känna sig hemma trots att beskrivningarna - både de tecknade och de skrivna, saknar all likhet med det man tidigare sett eller läst.

Åsa Ljungs pensel företar en svindlande färd genom både natur och kultur, genom det tidlösa och genom dagsaktualitetens kitsch och banaliteter, men trots hastigheten och den vildsinta blandningen tappar hon inte kontrollen över strukturen på sitt berättande. Koloristiskt förmår hon blanda känsligt uppfattade skiftningar i naturen med stickande neonfärger. Berättarglädjen antyder att hon har roligt i denna världen samtidigt som blicken kan vara kritisk. Det finns en blinkning till kollegan August Strindberg när hon målar sin praktfulla giftsvamp stående ensam i skogen.

En målare som givit sig måleriet helt i våld. Hennes "ståndpunkt", intalad på en CD-skiva, ett fascinerade stycke "poesi i sak" där hon vandrar in i sina egna målningar som om hon vore en främling. Marcel Duchamp påpekade att den förste betraktaren av ett konstverk är den som gjort det. Eva Kerek uppträder i det avseendet föredömligt, hon är den första som låter sig överraskas och fascineras av sina egna handlingar. Enligt hennes egen utsago börjar arbetet på en målning som en berättelse som rinner upp i hennes huvud, en berättelse som förlorar i betydelse allt- eftersom den måleriska processen tar över. Målandet följer sin egen logik och det litterära innehållet får ge vika. Det är ett måleri rikt på nyanser där det tjocka och motspänstiga i färgen samsas med det skira och lätta i vackra laseringar och schumringar. Perspektiven kan växla inom en och samma bild och ge upphov till komplexa rumsbildningar, en sammansatthet som Eva Kerek har förutsättningar att driva mycket längre vilket kommer att berika hennes uttrycksmöjligheter. Jackson Pollock myntade en gång begreppet "give-and-take" om sitt agerande ovanför dukarna, om dialogen mellan händelserna i bilden och det som rörde sig inom konstnären. Det begreppet kan Eva Kerek göra till sitt. Hennes måleri visar tydligt att det är ett instrument för att nå kunskap om de egna känslorna och deras relation till omvärlden. Att formen i hennes tvådimensionella värld ibland pockar på att få stiga ut i det väg- och mätbara, som i fallet med "häst-kamelen", gör detta ännu tydligare. Vilken målare vill inte försäkra sig om att det som sker i det imaginära rummet har något med den fysiska världen att göra? Att söka den bekräftelsen rymmer en konstens egen moral.

Sonja Larssons linjespel, både det bågformade och det räta, ger upphov till en musikalisk rörelse som gör linjerna oberoende av underlaget. De lever sitt liv fritt i rummet ömsom framför och ömsom bakom det bemålade underlaget. Det är i denna ständiga föränderlighet som rummet löses upp, väggarnas placering och stabilitet är inte längre givna utan allt dras in i ett flöde. Den som uppfattar och tar till sig detta flöde står inte längre stadigt förankrad i en punkt utan låter sig sköljas med av den visuella musiken. Betraktaren får en fin upplevelse av poesins förmåga att förändra både tidens gång och rummets gränser utan att någon annan resa företas än den som utgörs av den skärpta uppmärksamheten inför verket.

För att uppnå detta resultat har Sonja Larsson utvecklat ett förfinat och subtilt hantverk som får hennes linjespel att se ut som om det var elastiska band som spänts över de släta ytorna. Spåren efter penselns arbete har utplånats. Hon ställer sin betraktare inför paradoxen att ett förnekande av måleriets medel och mål resulterar i ett utsökt måleri. Med detta förhållande till hantverket skriver hon in sig i en tradition där hon kan ta spjärn mot sådana föregångare som Kasimir Malevitj, Piero Manzoni och Yves Klein samtidigt som hon tillför denna tradition något som är hennes egna och mycket personliga bidrag.

Maria Hall tänjer den elastiska förbindelsen mellan konst och natur till det yttersta. I hennes monokroma, ljusa målningar finns en knappt skönjbar rörelse, som ett andetag, det konstnärliga har reducerats till ett minimum. I teckningarna föreställande skog har de detaljer och tillfälligheter som hör naturen till ersatts av en stram och abstrakt ordning som förvandlar skogen till en visuell musik. Sålunda uppträder det, från alla föreställande element renade, måleriet som natur och naturbilderna som strängt organiserade konstverk. En drömsk poesi skapas omkring den punkt där konst blir natur och naturen konst.

Årets stipendium går till Meta Isæus-Berlin för ett konstnärskap som utforskat individens förhållande till de privata rummet. Med en strängt saklig poetik har Meta Isæus-Berlin "möblerat" interiörer på ett sätt som gjort dem omöjliga att bruka till något annat än en reflektion över begrepp som tvång och frihet. I hennes senaste utställning, Olle Olssons hus i Hagalund hösten 2003, ställdes ett trivialt möblerat rum mot en viktlös och transparent minnesbild av samma rum. Med sin självklarhet och lätthet i anslaget blev utställningen en hyllning till den poetiska fantasin som finns att hämta i minnets bilder.