Porfyr
28 september—27 november 2016
Tidigare utställning
28 september—27 november 2016
I Älvdalen noterades redan på 1700-talets första hälft att det fanns en blank, nästan svart, hård bergart – porfyr. Karl XIV Johan köpte porfyrverket i Älvdalen för att den fattiga befolkningen skulle få en behövlig arbetsinkomst. Den blanka svårbearbetade stenen omvandlades till utsökta konsthantverksföremål på 1700-talets slut och under 1800-talet.
Stenen var arbetskrävande att bryta och tidsödande att bearbeta vilket krävde skickliga arbetare och gjorde slutprodukterna dyra. De höga kostnaderna gjorde att investerarna, för att våga satsa, var i behov av uppbackning i form av statligt, det vill säga kungligt stöd. Exklusiviteten och det kungliga intresset bidrog till föremålens status och attraktionskraft även utanför kungahuset.
Det höga priset gjorde föremålen förbehållna en penningstark elit och de blev därmed tydliga elitmarkörer och ett uttryck för lyxkonsumtion. Samtidigt kunde de som förvärvade statusföremålen dra nytta av det sena 1700-talets smakdiskurs som lyfte fram det klassiserande formspråket som ett uttryck för smak, bildning och moral.
För personerna som förespråkade brytning av den inhemska Älvdalsporfyren var det avgörande att kunna visa kungen att man kunde skapa föremål som kunde mäta sig i kvalitet och utförande med de utländska porfyrföremålen. Som stöd för denna uppfattning överlämnades år 1787 en liten urna i svart Rännåsporfyr med karakteristiska prickar av fältspatsrökkorn och ignimbritstrimmor.
Denna 25 cm höga urna med lock och bronsmonteringar i form av lejonmaskaroner hade svarvats och slipats i Eskilstuna eftersom tillverkningen i Älvdalen då ännu inte kommit igång ”Den första VASE Som Blifvit giord i Sverige Af Porphyr ifrån Elvedals Sockn i Dalarna År 1787”. Här lyfter man alltså fram att urnan är av nationell tillverkning, av material från inhemska fyndigheter som finns tillgängliga i en del av landet som är i stort behov av näringar som kan föda den fattiga befolkningen.
Urnan är upptakten till den högklassiga produktion av porfyrföremål som följde i Älvdalen och där Gustav III:s och, framför allt, Karl XIV Johans stöd, såväl politiskt som ekonomiskt och var avgörande för porfyrverkets etablering, produktion och överlevnad.
