Jan Håfström
2 juni—26 augusti 2012
Tidigare utställning
2 juni—26 augusti 2012
”Allt utgår från farmors jordkällare”.
Detta citat av Jan Håfström, från en förevisning i Axel Nordin Gallery denna vår, säger något om konstnärens inställning till sitt arbete. Ett annat citat, som inleder Martin Sundbergs avhandling om konstnären, Tillvaratagna effekter från 2005, är hämtat ur en tidigare brevväxling med Ulf Linde från 1993 och lyder: ”Det är ju inte Troja jag gräver ut, det är mig själv”.
De bägge citaten tydliggör hur Jan Håfström genom sitt konstnärskap inte bara intresserat sig för den övergripande kulturen, vilket är tydligt avläsbart i hans verk, utan också hur den egna privata historien korresponderar mot den stora kulturen, den stora berättelsen, eller det stora Minnet, om man så vill. I hans konst finns allt integrerat.
Gravkulturer i olika former, det sedan länge bevarade eller i jorden halvt förtärda, kvarlevorna och det förseglade (som jordkällaren med sitt innehåll). Allt, från Tacitus berättelser om hur romarnas framfart hejdades, till det mest privata och i minnet nu närvarande.
Ett rituellt drag känns stundtals närvarande i Jan Håfströms konst, inte minst med de utsågade figurerna som gjorde sitt intåg där i början av 2000-talet. De kan haft sin start i träfigurerna i söndagsskolans sandlåda, som Håfström ofta återkommer till i samtal om sina verk, en mindre sofistikerad föregångare till flanellografen. Även denna pedagogiska innovation är nu helt försvunnen – möjligen i sällskap med tanken om paradiset – men dess enkla figurer deltog i ett spel om människans räddning.
Det teatrala, rituella draget, har på senare tid ytterligare förstärkts när figurerna, som dansare i Lotta Melins koreografi, får lösgöra sig ur bilden i ett outgrundligt rörelseflöde. Verket, tillsammans med den performance La Buena Muerte av Lotta Melin som visas öppningsdagens kväll den 2 juni, närmar sig det allkonstverk mot vilket Jan Håfströms konst alltmer utvecklats, med alla sina delar, äldre som nya, sammanfogade i konstnärens egen historia om sitt sökande efter, eller återskapande av, den förlorade helheten.
Det är få konstnärer förunnade att med så stark och levande förmåga uttrycka sig om och kring sina verk. Ingen uttrycker sig heller så poetiskt. I den intervju som visas i museets mediarum berättar han mer om sitt verk. Där visas också, i samråd med konstnären, filmen ”Orienten”. Hans konst kan inte inringas i ord, möjligen närmas med det poetiska tänkandet, eller associationens hjälp. Han egna ord försätter oss bäst i en sådan stämning.
