Vi minns Sven-Harry – vännerna berättar

Gert Wingårdh, arkitekt.

”Ingen glöd lever för evigt …

Sven-Harry var okuvlig. En urkraft som förebild och människa. Vältalig och målmedveten, smidig men enveten, en elegant från Lund som ALLTID var varje mötes centrum.

’Kan du rita en fasad?’

Sven-Harry, gick rakt på sak

’Planen är klar!’

Från första till sista byggnad hade Sven-Harry en unik vision, en helhet av samhällsnytta i bredaste mening, där vi fick bidra med en liten mursten i det bygge han kristallklart såg.

Renässansfurste eller enkel murare, suverän rorsman eller visionärt orakel?

Tack för din närhet!”

Anna-Karin Pusic, konstspecialist.

”Sven-Harry var en av Sveriges främsta konstsamlare och en helt fantastisk människa. Minns hans skarpa blick på Bukowskis visningar då han snabbt skannade av väggarna. Sven-Harry hade ’ögat’, ett begrepp i konstvärlden för de få som intuitivt sållar agnarna från vetet med en självklarhet. Att några av de främsta verken av August Strindberg, Carl Fredrik Hill, Ernst Josephson och Helene Schjerfbeck kom att fylla hans väggar var ingen tillfällighet.

Sven-Harry var alltid nyfiken och intresserad av såväl konst som människor. Ett starkt och älskat minne för mig personligen är när Sven-Harry 2015 frågade om jag ville curera en utställning på museet. Då jag försiktigt frågade vad han hade för tankar om temat, svarade han ”gör vad du vill”. Det blev utställning och katalog om naivisten Olle Olsson-Hagalund, en av mina favoriter som då också blev en av Sven-Harrys.”

Ylva Snöfrid, konstnär.

”Jag frick det sorgliga beskedet att Sven-Harry Karlsson, min första samlare, just har gått bort. År 1999 sålde jag motvilligt min första målning till honom efter att jag började samarbeta med galleriet Andreas Brändström. Min instinkt var att inte sälja några målningar, men Andreas övertalade mig att ställa ut några av mina verk på Stockholm Art Fair. Det var där Sven-Harry såg mitt arbete, och Andreas ringde mig och frågade om jag åtminstone kunde komma och hälsa på Sven-Harry i hans hem på Ekholmsnäs.

Jag åkte dit tillsammans med Andreas och såg den stora samlingen av Helen Schjerfbeck, Edvard Munch, August Strindberg och Carl Fredrik Hill – det var en fantastisk samling. Men ännu viktigare för mig var Sven-Harrys närvaro. Jag kände att hans själ var djup, och att han hade en kärleksrelation till konsten.

Jag hade letat efter en modell med ett särskilt uttryck, och som skulle vara beslutsam nog att sitta för mig i två år, 2–3 gånger i veckan, varje vecka. Jag sa till Sven-Harry att han kunde köpa den lilla målningen om han gick med på detta, och att han, när målningen av honom var klar, inte skulle få köpa porträttet. Han gick med på det och nu hänger målningen Indicator, som var mitt allra första sålda verk, i hans museum, och porträttet av honom finns i Dunkers Kulturhus samling.

Efter dessa två år blev vi vänner för livet. Älskar dig, Sven-Harry. Vila i frid.”

Anna Söderberg, arkitekt.

”Sven-Harry, vi fann varandra vid första ögonkastet och kom varandra nära under arbetet med ditt museum.

Du hade en idé om att förena människor och konst på en central plats i Stockholm. Från början togs projektet fram av mina kollegor på Wingårdhs i Göteborg men landade sedan hos mig i Stockholm. Du ville ha det nära till möten av praktiska skäl.

Efter skissarbete åkte jag ut till dig på Ekholmsnäs med projektmodellen – en stram byggnadsvolym med en exakt, modern replika av din gård ovanpå – inslagen som en gyllene bakelse på spetspapper i en tårtkartong med guldfärgat snöre. När banden klipptes och kartongen öppnades sken du upp som ett födelsedagsbarn, godkände allt och så började resan! Vi diskuterade, bråkade och skrattade om vartannat och du hade alltid en glimt i ögonvrån.

I dag skiner byggnaden genom lövverket, som en etablerad och naturlig nod i Vasaparken. Ett ovanligt och unikt projekt på många sätt – precis som Du!”