Sommarintervju med Erik Jeor

Vad var din reaktion när du fick veta att Sven-Harrys Konstmuseum ville inkludera ditt verk i utställningen Familjen – på gott och ont?

– Jag blev glad och hedrad. Att mitt arbete nu ingår i ett större konsthistoriskt samtal är ett viktigt steg för mig.

Har din syn på ditt verk förändrats med utställningen?

– Akvarellen Mother with Child IV genomgick så många bearbetningar, ommålningar och slipningar att ytan själv blivit en del av berättelsen. Verket har visats tidigare tillsammans med andra porträtt av moder Maria med barn i min separatutställning A thirst that from the soul doth rise hos Saskia Neuman Gallery.

– Till utställningen hos Sven-Harrys beredde curatorerna den ett nytt sällskap. Den hänger här tillsammans med två betydligt äldre verk: Pehr Hörbergs akvarell Den heliga familjen (Vilan på flykten till Egypten) från 1788 och Carl Fredrik Hills Familjeporträtt (”Bordsbön”), krita på papper från 1895.

– Här uppstår tre personliga infallsvinklar kring dessa familjeberättelser; berättelser som landat i mänsklig erfarenhet i äldre tider. Tillsammans har de blivit allmängiltiga på ett sätt som kräver en ny språkdräkt. Lite hjärtgripande. Att få dela vägg med dessa två verk är verkligen fint.

– Mark Dion är en kollega som jag beundrar. Han gjorde en rundvandring i utställningen och reagerade på att min målning ter sig som en äldre fresk i behov av renovering, som urblekt och nött av tidens spår. Han tyckte att den utstrålade en slags tunnhudad innerlighet. Hans ord gjorde mig upprymd.

Har utställningen väckt några nya tankar hos dig?

– Deltagandet i utställningen gav mig en impuls att fördjupa mig i Edith Steins arbeten. Hon skriver någonstans att ”No human being is self sufficient. We need others in their otherness”.

– Jag deltog nyligen i en konferens om Edith Steins liv och verk på Sigtunastiftelsen och fick möjlighet att bidra med ett helt nymålat porträtt av henne (Bridal Candle). Målningen inspirerades av ett fotografi av Edith Stein när hon tar emot sitt processionsljus vid sin klosterinvigning. Genom akvarellens laveringar ville jag närma mig detta ögonblick.

– För Stein är även den mystiska erfarenheten material för reflektion: ”I am made in such a way that I must reflect”. Hon menar att det inte går att planera dessa möten, de sker när de sker.

– Detta känner jag igen mig i som konstnär och målare.

Arbetar du med konst i sommar?

– Ja. Just nu målar jag vita och rosa nyponrosor i skymningslandskap, inspirerat av St. Annas skärgård och Pierre Bonnards färgskalor. Ett panorama som, när uppdraget är slutfört, ska hänga i ett väntrum på den nya intensivvårdsavdelningen på Södersjukhuset i Stockholm.

– Sommaren ger mig möjlighet att arbeta långsammare och mer ostört, med studier ute i naturen och i en sval källarateljé. Arbete som får mogna i sin egen takt.

Hur tillbringar du sommaren i övrigt?

– Vandringar utmed Höga Kusten och i Sarek med familjen är en höjdpunkt. Äventyret sker i ett umgänge och är något vi gemensamt erfar. Det blir ett sätt för barnen att filtrera, bearbeta och tömma sig på intrycken från läsåret som varit. Vi upptäcker tillsammans.